Tankarna far runt i huvudet. Jag kan inte sluta tänka på D. Det är orättvist!! Det är inte besvarat och jag har det ju bra egentligen. J gör allt för mig. Varför räcker inte det? Varför är det inte hans ansikte jag ser när jag blundar? Varför är det inte honom jag drömmer om?

Han gör mig så förvirrad och osäker. Jag orkar och vill inte ha de här känslorna för honom! Han är inte värd dem...
Jag vill gå vidare med mitt liv och fokusera på det som betyder något och är viktigt för mig. Jag vill inte förnedra mig mer. Jag vill gå vidare!

Jag är kär tror jag. Och det gör så ont.

Det har varit en bra period nu. Jag är bara rädd för att rasa igen.

Idag känns allt mycket bättre. Jag känner mig piggare och gladare än på länge. Har haft en fantastisk helg med Sosso och Emile. De är ett så fint par och passar så bra ihop. Sosso har en sån jättefin gravidmage och strålar av lycka! Det ska bli så jätteroligt att åka till London över påsk nästa år! Längtar!
???

Jag har funderat mycket på saker och ting under min sjukskrivning. Det är dags för förändring för att jag åter ska må bra och bli lycklig. Men kan man helt och hållet sluta umgås med någon i sin familj? Ett syskon? Är det ok eller finns det någon oskriven regel som säger att man inte får göra så.

Är så obeskrivligt trött. Orkar inte göra just nånting. Orkar inte umgås med vänner heller. Jag är trött på att må så här. Jag vill må bra nu!!!

Igår fick jag åka till akuten pga bröstsmärtor och andfåddhet. Det kändes läskigt och jag blev riktigt rädd. Jag blev dock frikänd från hjärtrekaterade åkommor och fick åka hem igen. Läkaren trodde mer på överansträngning. Har fortsatt under hela helgen att ha "ont", det är mer som ett tryck, över höger bröst. Det kanske är överansträngning, men nog är jag orolig. Har sjukskrivit mig i en vecka för att vila upp och förhoppningsvis försvinner dessa besvär av sig själv. Snart.